05.05.09
Förbjuden frukt?
Känns det inte som ett galet i-landsproblem när det nu diskuteras om frukt är farligt för hälsan eller ej? Men alltid är det väl någon ledningsperson på något företag som blir glad när de nu i kristider får ett argument för att dra in eventuella fruktkorgar på arbetsplatsen.
04.28.09
Fast i det förgångna?
Varför ser alla första maj-affischer bildmässigt ut som kvarlevor från Sovjettiden? Arbetare med blicken mot horisonten, fanorna vajande och gärna en aning av gryende morgondag i bakgrunden. Inte för att jag vill förringa vare sig arbetare eller kampvilja men finns det särskilt många som kan identifiera sig med ett sådant bildspråk idag och som får lust att dra ut i ett första maj-tåg genom sådan annonsering?
04.23.09
Helt neutral?
Jag har inte kommenterat Pirate Bay-domen för det skulle bli ett jättelångt inlägg som jag inte haft tid att skriva. Men nu när det i bla SvD rapporteras att domaren i målet, Tomas Norström, är medlem i föreningen Svenska föreningen för upphovsrätt så kan jag inte låta bli att konstatera: det ser ju inte helt bra ut för någon som ska vara opartisk.
Självklart ser varken domaren själv eller juristerna som företrätt film- och musikbranschen i målet något problem med Tomas Norströms engagemang. Föreningen ska inte ses som en intresseförening säger Moniquie Wadsted till SvD, utan är mer en diskussionsklubb. Men hur var det nu: var det inte en av branschorganisationernas företrädare som hävdade att man bara på namnet ”The Pirate Bay” kunde utläsa att sajten hade skumt uppsåt? Med samma logik låter ju Svenska föreningen för upphovsrätt inte heller som någon helt neutral organisation.
04.03.09
Bojkott inte rätta vägen i upphovsrättsfrågan
I en kommentar i förra inlägger skriver Isidor att han tycker att om man vill bojkotta musikindustrins höga priser så ska man göra det men inte ladda ner olagligt i stället. Jag tror att det är väldigt få som egentligen fildelar som en aktiv bojkott mot musik-, film- eller för den delen ljudboksindustrin. Jag tror också det är väldigt få som tycker att musiker och författare inte ska få betalt för sitt arbete. Jag tror mer att det handlar om att människor utnyttjar teknikens möjligheter. Som jag ser det är fildelning en naturlig följd av en teknik som medger att något kan reproduceras och spridas i princip gratis efter att det första exemplaret framställs.
Det har ju skett en stadig nedgång i försäljning av fysiska skivor de senaste åren. Skivbranschen vill gärna koppla minskningen direkt till illegal nedladdning men samtidigt finns det ju studier som visar att de som laddar ner mycket också köper mycket, så hur mycket nedladdning minskar försäljning i slutänden är nog svårt att säga. Det som går att säga är att folk köper mindre cd-skivor totalt och det är ju egentligen inte så märkligt. Mönstret för att lyssna på musik har förändrats. Man skulle kunna säga att musik har gått från att vara något stationärt till att vara något mobilt. Men skivbranschen har varit oerhört trög att förstå det. Eller kanske är det mer så att man har förstått men velat förhindra det. Oavsett vilket så tog det lång tid innan det fanns några vettiga försäljningskanaler för nedladdningsbar musik och det tror jag starkt har bidragit till att vi är där vi är idag. Fildelning är för de flesta inget politiskt ställningstagande. Det är bara ett relativt enkelt sätt att få tillgång till musik.
Jag ser inte bojkott som en väg för att ge upphovsrättsmakare betalt för digitalt spridda verk. Jag tror inte heller det går att förbjuda bort spridning på det sätt som möjliggörs av fildelning eller annan teknik. Det jag tror behövs är en modell som kan ge uppgovsmakare betalt även när deras verk sprids med peer to peer teknik. Sedan vore det bra om den modellen kombinerades med att det blev mer attraktivt prismässigt att köpa musik genom nedladdning. Jag tror att det är en myt att gratis alltid är det som är mest attraktivt. Om du köper en nedladdningsbar låt så kan du känna dig säker på vad du får, kvaliteten kanske är bättre osv.
Nyckeordet tror jag är att arbeta med det som faktiskt existerar och inte försöka vrida tillbaka tiden till något tidigare stadium i utvecklingen för att det var lättare att ha kontroll då.
04.02.09
Ipred – dimridå för att slippa diskutera det som egentligen är intressant
Nu har Iprdlagen trädit i kraft. Medierna rapporterar att internettrafiken gått ned 30 procent 1 april. Förmodligen skålas det i champagne hos både Ifpi och Anti-piratpyrån och både skivbolag och förlag ligger i startgroparna med stämningar mot illegala fildelare.
Jamen så bra då. Då kan vi ju ännu en tid undvika det som diskussionen verkligen borde handla om: hur ska man bäst anpassa upphovsrätten så att den fungerar i en digitaliserad värld?
Jag har sagt det förr: jag är helhjärtat för att de som skapar ett verk också ska få betalt för det när det sprids. Jag tror att det finns alla möjligheter att skapa en fungerande modell för ersättning till artister, författare och andra som får sina verk spridda på nätet om viljan finns för det. Problemet, tror jag, är att de bransch- och intresseorganisationer som företräder upphovsmakarna inte är särskilt intresserade. Med sitt räknesätt, att varje illegalt nerladdad fil är en utebliven försäljning så är det självklart mer ekonomiskt lönsamt att arbeta för att skjuta fildening i sank än att arbeta för en ny ekonomisk modell för ersättning till upphovsmakare.
Så länge man kan skylla vikande skivförsäljning på fildelning behöver man ju inte heller diskutera rimligheterna i pris när det gäller cd-skivor eller för den delen legalt nerladdad musik. Att köpa en mp3-låt kostar närmare 10 kr. Kostnaden för spridning av en digital fil efter det att det första exemplaret har framställts är nära nog noll. Ändå får, enligt en artikel från 2008 i SvD, artister en mindre del av intäkterna från digital försäljning än vid cd-försäljning. Det kan man ju tycka är rätt konstigt, även om man tar i beaktande sådant som att skivbolag har utgifter för marknadsföring mm som de ofta framhäver. Men som sagt, så länge alla är upptagna med att ha fokus på fildelning så kvävs annan diskussion. Det är ju väldigt praktiskt.
Det jag skulle tycka var intressant att veta är: om nu internettrafiken gick ner med 30 procent och det, som Anti-piratbyråns Henrik Pontén hävdar, visar att Ipred-lagen ger verkan, kommer man då kunna påvisa en 30-procentig ökning av försäljningen? För det vore väl ett bättre mått på framgång? Det är ju egentligen strunt samma om folk slutar fildela om de inte köper mer. Men jag tror aldrig att det kommer gå att visa några sådana siffror. Och jag tror dippen i internettrafik också är tillfällig.
Som en parentes tycker jag att det finns en viss humor i att ett av de förlag som nu gått till tingsrätten för att få ut ip-nummer till en misstänkt fildelare är Piratförlaget. Var det inte under prate Bay-rättegången som en av försvarsadvokaterna för målsägarsidan hävdade att det hördes på namnet ”The Pirate Bay” att de åtalade inte hade rent mjöl i påsen? Ur den aspekten, är inte tt namn som Piratförälaget också lite skumt?
03.30.09
Är otillräcklighet en dygd?
En diskussion i helgen har fått mig att fundera på om det i allmänhet anses som fult att tycka att man gör något tillräckligt bra? Som jag fattar det är argumentet mot att man någonsin ska få känna sig nöjd med sina insatser att man alltid kan göra mer och att om man känner att man gör något bra så fungerar det som ett mentalt avlatsbrev så att man tycker att man kan bete sig hur som helst sedan.
Jag håller inte med om det här resonemanget. Att tycka att man gör något (tillräckligt) bra är inte samma sak som självgodhet. Bara för att man sorterar sopor så innebär inte det automatiskt att man tycker att man kan bete sig miljöförstörande på andra områden. Kanske är tanken att känslan av ottillräcklighet ska sporra till ett bättre beteende? Jag tror det lika gärna kan vara tvärtom. Om du aldrig får känna att du gör något tillräckligt bra så ger det en känsla av hopplöshet, att du aldrig kan göra någon egentlig skillnad och då spelar det ju ingen roll om du gör något eller inte. Det bästa för att komma i form kanske är att träna minst tre gånger i veckan men om det känns ouppnåeligt så är det lätt att känna att då är det ingen idé att träna alls. Det gör ju ingen skillnad. Men det tror jag visst att det gör. Om man börjar i det lilla och får känna att man gör något bra så tror jag det uppmuntrar till att göra mer.
Jag tror inte dåligt samvete och känsla av otillräcklighet i sig tillför något positivt, snarare kan det rättfärdiga passivitet och förhindra reflektion. Om man jobbar och inte hämtar på dagis klockan 15 men har dåligt samvete för det, så kan det bli ett sätt att visa för sig själv att man inte är en helt förtappad människa. Man har ju åtminstone dåligt samvete. Jag tycker i stället man ska fundera över vad som verkligen är realistiskt i ens egen situation och vad man verkligen vill. Kanske skulle man egentligen kunna hämta klockan 15 om man gör avkall på sitt arbete men man vill inte det. Då är det väl bättre att erkänna det för sig själv och stå för sitt val. Eller så är det omöjligt utifrån ens jobb- och livsituation att stå där på dagis klickan 15 bara för man tycker att alla andra gör det. Då är det ju inte mycket att göra åt och inte heller då tillför dåligt samvete något.
Jag tror inte att det är många föräldrar som tror att det bästa sättet att ge barn självkänsla och goda vanor är att inge dem en konstant känsla av otillräcklighet och dåligt samvete och jag ser inte varför det skulle vara en bättre metod på vuxna.
03.25.09
Imponerande simultankapacitet
Om man, som Wanja Lundby-Wedin, sitter i tjugofyra styrelser och dessutom har ett heltidsjobb, hur kan man ens inbilla sig att man ska kunna göra skuggan av ett vettigt jobb i allihop? Och med tanke på hur hon nu skyller ifrån sig och säger att hon inte har vetat någonting och bla, bla (vi har hört det förut eller hur?) så har det ju inte gått så bra heller.
Men det är klart, hon kanske säger som den sparkade AMF-chefen, att hon måste se till sin egen ekonomiska situation. Då är det så klart det bästa att kunna inkassera arvoden från så många håll som möjligt.
03.17.09
Det blir bara roligare och roligare
I lördags skrev jag i melodifestivalbloggen att pausunderhållningen med den ryska varanten av Tingeling-låten var på gränsen till skändning av hela den ryska kulturen. Jag skämtade. Jag tänkte att en så överdriven parodi kan ingen undgå att se humorn i. Men där hade jag förstås fel . Rysslands ambassadör rasar över den orättvisa bild som ges av moder Ryssland. ”Jag förstår inte varför Sverige visar upp sådan ignorans och misstolkar bilden av Ryssland” klagar Anatoly Kargapolov till tidningen The Local enligt Expressen.
Nu väntar jag bara på att Dalarnas landshövding sent omsider ska få upp ögonen för hur kränkta alla dalmasar blev av parodin av deras landskap i Leksands definal (spelmän, knäckebröd och hoppande dalahästar, för att inte tala om renar och igloos). Ryssland och Dalarna kanske kan göra gemensam sak och stämma Svt. Eller något.
03.16.09
Presenthysteri
Jag läser i Aftonbladet att många föräldrar har ågren över vårens alla barnkalas. Hur mycket är rimligt att lägga på födelsedagspresenter när ens barn kanske blir bjudna på ett kalas i månaden? Är det okej med något billigt eller måste presenten kosta minst hundra kronor för att barnet ska slippa skämmas inför födelsedagsbarnet?
Jag tycker det är skrämmande om det är så att föräldrar känner sig pressade till att barnen måste ge dyra presenter. Man kan ju fråga sig varifrån pressen kommer? Det lär ju inte vara från barnen. Är det festföremålets föräldrar man tror ska stå och granska presenterna och notera att ”Presenten från Lisa kan ju inte ha kostat mer än 50 spänn”? Finns det männsikor som gör så? I så fall: är det inte de som har något slags problem då? Eller är det de inbjudnas föräldrar som är rädda att bli stigmatiserade som fattiga om inte deras barn kommer med något riktigt tjusigt i presentväg? Det låter ju också tragiskt.
Jag har inga problem med att familjer väljer att ha barnkalas i lekland eller på MacDonalds. Har de råd och tycker det är bekvämt så jättebra. Men att andra gör något betyder ju inte att man själv måste göra likadant. Visst kan de egna barnen bli inspirerade och säga att de också vill ha ett MacDonaldskalas när de fyller år men har man inte råd eller vill man inte av andra skäl så ska man säga nej. Jag lovar, barnen överlever det.
Tydligen finns det trådar i diverse föräldraforum som diskuterar om ett barn bör stanna hemma i stället för att gå på kalas om han/hon inte kan ha med sig en tillräckligt fin (=dyr) present. Och i Aftonbladetartikeln nämns att det blir allt vanligare (fast jag har aldrig hört talas om det så jag hoppas det är något väldigt ovanligt fortfarande) med att födelsedagsbarn har presentlistor à la bröllop som lämnas i en leksaksaffär. Allvarligt talat: om det är så att dyra presenter har blivit kriteriet för att få gå på kalas och barnens önskelistor har övergått till att bli rena beställningar från kompisarna och deras föräldrar, då är något riktigt snett.
03.12.09
Är det inbyggt? Skulle inte tro det
Jag läser på Newsmill där nyskilda linda Skugge skriver om hur hon insett att äktenskapet är en kvinnofälla. Jag håller helt med om att det är bra för kvinnor att vara självförsörjande men är det inte hög tid att ta död på den seglivade myten att det liksom är inbyggt i män att de är inkapabla till jämställdhet på hemmafronten?
Jag har hört män hävda att de är helt oförmögna att vakna när deras barn skriker på nätterna och att de för sitt liv inte kan hålla reda på vilken dag barnen ska ha utflykt på dagis eller om det finns mat i kylskåpet så det går att laga middag. Men herregud, kom igen! Samma män lyckas med bravur sköta ansvarsfyllda arbeten som innefattar möten, hantering av människor och deadlines. Det torde påvisa att det inte är den mentala kapaciteten som fattas för att de skulle kunna hålla reda på om det är dags att handla mjölk eller se om det är dags att ta fram dammsugaren.
Här hör jag både män (nej så är det inte alls, jag kan verkligen inte komma ihåg att regnkläderna ska med till dagis) och kvinnor (om jag inte kom ihåg att handla så står vi där utan mat) protestera. Men då frågar jag kvinnorna och männen: om det skulle slumpa sig så olyckliget att du/din kvinna blev kidnappad av aliens och inte längre kunde vara den som var hjärnan bakom ordningen för hushåll och barn skulle barnen få skrika nätterna igenom för att du/din man inte skulle höra dem när du/han sov och skulle familjen svälta för att du/din man inte kom ihåg att handla mat? Jag skulle inte tro det. Visst, det skulle kanske vara en period då saker glöms och barn som vaknar på natten får ropa lite längre innan någon kommer men sedan skulle det fungera. Varför det? Därför att mäns oförmåga när det kommer till sådant som rör barn och hushållsgöromål beror inte på någon slags fysiskt handikapp eller inbyggd manlig natur. Det handlar om bekvämlighet och ren ovana. Så länge det finns någon annan som tar hand om tänkandet och görandet så är det klart att behovet att tänka själv inte är lika påträngande. Jag har flera gånger hört frånskilda kvinnor låta i det närmaste förbannade över att deras före detta män, efter skilsmässan verkar ha utvecklat en mycket större förmåga att ta ansvar för hem och barn. Varför var de inte så när vi var gifta? undrar de. Jag tycker inte att det är en konstig förändring. Måste man så kan man.
Den bistra sanningen är att män kan bete sig som de gör delvis beroende på att kvinnor i sin tur beter sig som de gör. Så länge det finns en kvinna som är beredd att rädda situationen när en man glömmer eller inte gör så kan män fortsätta med sitt beteende. Frågan är vad det är som gör att kvinnor är så benägna att ta på sig det yttersta anvaret för hushåll och barn i ett samhälle där båda arbetar heltid utanför hemmet? Jag tror att det beror på ett kvardröjande hemmafruideal som spökar, som får kvinnor att känna att för alla tillkortakommanden på barn- och hushållsfronten kommer de att bli dömda, oavsett vem som fallerat på utförandedelen. Alternativt ser de skräckscenariot att barnen får gå nakna och familjen svälta om att de inte styr upp tillvaron. Det är klart att om man ser något som skulle leda till katastrof så måste man gripa in. Men oftast är det inte risk för liv och hälsa eller ens ekonomiska skäl som gör att kvinnor antar projektledarrollen i hemmet. Det handlar mer om att inte tappa ansiktet och stämplas som en dålig förälder.
Jag tror att både kvinnor och män måste förändra sig. Till att börja med så handlar det om att komma till insikt om att det finns en obalans idag. Det är inte rätt att den ena parten i ett förhållande ska behöva ha ansvaret för att familjelivet ska fungera och den andre på sin höjd ska utföra det den blir tillsagd att göra. I många familjer finns en slags falsk jämställdhet. Det låter ju helt okej att hjälpas åt med inhandling av mat men att handla innebär inte bara att plocka ihop varor och bära hem dem. Det verkliga tankearbetet ligger i att se vad som behöver handlas och när och om bara en person sköter den delen så ligger ett mycket större ansvar på den personen.
Jag tycker att det är dags att både kvinnor och män slutar infantilisera männen på det här området. Handlar det om män som är fullt fungerande individer på livets andra områden finns ingen anledning till att de inte skulle kunna förändra sig. Hjälplöshet må vara bekvämt men det är inte attraktivt (gäller både kvinnor och män skulle jag vilja säga). Linda Skugge hyllar kvinnors oberoende och på ett sätt förstår jag henne. I dagens samhälle där kvinnor inte behöver vara ekonomiskt beroende av en man, vad finns det för anledning till att vara gift med någon som inte är med och tar ansvar för en stor del av det gemensamma livet? Men min åsikt är att det är ju bra mycket trevligare och roligare om det går att förena tvåsamhet med delat ansvar.
