En diskussion i helgen har fått mig att fundera på om det i allmänhet anses som fult att tycka att man gör något tillräckligt bra? Som jag fattar det är argumentet mot att man någonsin ska få känna sig nöjd med sina insatser att man alltid kan göra mer och att om man känner att man gör något bra så fungerar det som ett mentalt avlatsbrev så att man tycker att man kan bete sig hur som helst sedan.

Jag håller inte med om det här resonemanget. Att tycka att man gör något (tillräckligt) bra är inte samma sak som självgodhet. Bara för att man sorterar sopor så innebär inte det automatiskt att man tycker att man kan bete sig miljöförstörande på andra områden. Kanske är tanken att känslan av ottillräcklighet ska sporra till ett bättre beteende? Jag tror det lika gärna kan vara tvärtom. Om du aldrig får känna att du gör något tillräckligt bra så ger det en känsla av hopplöshet, att du aldrig kan göra någon egentlig skillnad och då spelar det ju ingen roll om du gör något eller inte. Det bästa för att komma i form kanske är att träna minst tre gånger i veckan men om det känns ouppnåeligt så är det lätt att känna att då är det ingen idé att träna alls. Det gör ju ingen skillnad. Men det tror jag visst att det gör. Om man börjar i det lilla och får känna att man gör något bra så tror jag det uppmuntrar till att göra mer. 

Jag tror inte dåligt samvete och känsla av otillräcklighet i sig tillför något positivt, snarare kan det rättfärdiga passivitet och förhindra reflektion. Om man jobbar och inte hämtar på dagis klockan 15 men har dåligt samvete för det, så kan det bli ett sätt att visa för sig själv att man inte är en helt förtappad människa. Man har ju åtminstone dåligt samvete. Jag tycker i stället man ska fundera över vad som verkligen är realistiskt i ens egen situation och vad man verkligen vill. Kanske skulle man egentligen kunna hämta klockan 15 om man gör avkall på sitt arbete men man vill inte det. Då är det väl bättre att erkänna det för sig själv och stå för sitt val. Eller så är det omöjligt utifrån ens jobb- och livsituation att stå där på dagis klickan 15 bara för man tycker att alla andra gör det. Då är det ju inte mycket att göra åt och inte heller då tillför dåligt samvete något.

Jag tror inte att det är många föräldrar som tror att det bästa sättet att ge barn självkänsla och goda vanor är att inge dem en konstant känsla av otillräcklighet och dåligt samvete och jag ser inte varför det skulle vara en bättre metod på vuxna.